magna

Om man går med näsan i vädret kan man lätt snubbla på en sten. Det var nog det jag gjorde då den sista tidens idetorka inträdde. Tanken med bloggen var att sätta Gud i centrum men efter några veckor växte mitt ego lite väl mycket. Det är en sak att vara nöjd och en annan att vara självbelåten. Nu börjar ideerna komma tillbaka och Gud känns nära igen, texterna kommer antaglingen att återgå till att bli mer pretantiösa än  den just här, då en del av mig gärna vill ge ett pretantiöst intryck, men det gör ju ingenting så länge jag  är klar över att det är Gud som har huvudrollen. Det var inte Gud som gått iväg utan mitt ego som stod i vägen för honom.  Högfärdiga ageranden från människan framstår  lätt som ett barns försök att härma de vuxna.

Tänk att det ska vara så svårt hålla egot på mattan och placera ljuset hos Gud, där det här hemma. Vilken tur att Gud både har tålamod och humor:)