Guds helande
Gud helar ett trasigt hjärta på det sätt som Han finner bäst. Hans kärlek hjälper oss att passera den smärta som förenas med lagandet av ett söndrat hjärta. Han leder oss genom de mörka rum vi antagligen inte vågat försöka gå in i eller som vi själva tassat in men i skräck snabbt lämnat igen. Likt en god Far leder han oss försiktigt igenom det som skrämmer, förmår oss att titta istället för att i rädsla blunda. Insikten att det där monsterlika är våra mentala sår, och sår hanteras bäst genom att rengöras och sedan sättas plåster på. Vår mentala sår behöver tömmas på smärta och rädsla för att sedan skyddas tills vi återigen har lärt oss att frimodigt framåt gå.
Längtan...
ett ord som rymmer allt ifrån saknad till hopp. Det innebär att man saknar något men har en förhoppning om att någongång få det. Jag tror att längtan är en livsviktig ingridiens i vårt liv, den får oss att se framåt, och hindrar oss från att stagnera i någon slags liknöjdhet eller bli bittra.
Längtan är saknad och hopp i samma förpackning.
Längtan är saknad och hopp i samma förpackning.
Inbjudan till diskussion
Jag vill tacka den förste som skriftligt givit feedback på bloggens innehåll, roligt att min lilla blogg faktiskt har en engagerad läsare:). Att diskutera tro eller inte tro är väldigt intressant och det blir ännu roligare om synpunkterna lämnas av en tydlig avsändare. Jag har full respekt för dina synpunkter och utgår ifrån att du kan stå för dem också. Så varför inte ses över en kopp kaffe på stan och diskutera vidare:)
Att tänka själv är väldigt bra men att ha en öppen dialog i ämnet är ännu bättre...
Guds frid!
Guds ledning...
handlade kvällens Alphaföredrag om. Gud känner sina barn, vilket jag återigen fick bekräftat ikväll. Sedan några veckor tillbaka har jag bett Gud om hjälp att fatta ett viktigt beslut och han svarar med att ge mig ett otvetydigt svar under en föreläsning om hur Gud leder oss. "Behöver du ett tydligare svar än det här?" kunde jag nästan höra honom säga. Gud har uppenbarligen humor konstaterade jag och fnissade inombords.Tack Gud för din kärlek och vägledning:).
Lånat gods går också bra...här är en text om kärlekens sårbarhet.
Du får inte (sång med Sonja Alden)
Du får inte knacka på min dörr, om du inte är beredd att komma in.
Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg utan att visa mig ditt mål
Inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål.
Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.
Du får inte ha mig som en dröm när jag vill vara din verklighet
Du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet
men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill.
Du får be en bön att tiden du behöver räcker till
och du får samla dina tankar så att två själar kan få ro
så att allting som vi lovade oss själva kan få gro.
Du får inte inte andas på min panna, inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för all den oreda du ger.
Du får inte röra vid mitt hjärta som om allt var uppenbart
men jag önskar inte hellre än att du gör allt emot mig snart .
Men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden du behöver räcker till.
Du får samla dina tankar så att två själar kan få ro
så att allting som vi lovade oss själva kan få gro.
Vad är det du vill?
En text fylld av ömhet, skörhet och respekt:)
Du får inte knacka på min dörr, om du inte är beredd att komma in.
Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg utan att visa mig ditt mål
Inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål.
Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.
Du får inte ha mig som en dröm när jag vill vara din verklighet
Du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet
men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill.
Du får be en bön att tiden du behöver räcker till
och du får samla dina tankar så att två själar kan få ro
så att allting som vi lovade oss själva kan få gro.
Du får inte inte andas på min panna, inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för all den oreda du ger.
Du får inte röra vid mitt hjärta som om allt var uppenbart
men jag önskar inte hellre än att du gör allt emot mig snart .
Men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden du behöver räcker till.
Du får samla dina tankar så att två själar kan få ro
så att allting som vi lovade oss själva kan få gro.
Vad är det du vill?
En text fylld av ömhet, skörhet och respekt:)
Gud älskar dig även då du inte själv gör det...
Vissa dagar kan det vara svårt att uppskatta den där människan som skall föreställa en själv. Man får lust att fråga "Vad håller du på med egentligen?!" Ens förvirrade egotrippade jag svarar med att fortsätta med den knasighet man för tillfället ägnar sig åt och det känns som att man bara frustrerat kan stå brevid och titta på.
I de stunderna är det så befriande om man kan lyckas vända sig till Gud och känna hans kärlek. En kärlek som ser igenom inkonsekventa och märkliga beteenden, för att istället se ett nervöst längtande människohjärta.
I de stunderna är det så befriande om man kan lyckas vända sig till Gud och känna hans kärlek. En kärlek som ser igenom inkonsekventa och märkliga beteenden, för att istället se ett nervöst längtande människohjärta.
...och vi behöver ett troll!
En inbjudan till att vara med i två småflickors lek avslutades så. De kom in med andan i halsen och sa att det lekte bockarna Bruse. 5-åringen var den stora bocken Bruse och 4-årigen mellanbocken Bruse och nu behövde de alltså ett troll. Det krävs ett hjärta av sten för att stå emot det så jag tog på mig skorna och skuttade ut för att fånga de små bockarna, och jag vet inte vem som hade roligast, de eller jag.
Det är en oerhörd gåva att få delta i barns spontana lek och få glömma de vardagliga och ansvarstyngda delarna i livet, för att en stund bara leka och ha roligt. Framför allt är det skönt att för ett tag glömma analyserandet, noterandet och bedömandet och bara vara i leken.
Var som ett barn sa Jesus, så kommer du in i himmelriket.
Var i tron och tilliten istället för att själv lägga upp egna strategier som ofta faller på vår egen stolthet eller egoism. En stund i ömsesidig lek kan inte bli fel, lika lite som ett liv i tillit till Gud kan levas fel.
Det är en oerhörd gåva att få delta i barns spontana lek och få glömma de vardagliga och ansvarstyngda delarna i livet, för att en stund bara leka och ha roligt. Framför allt är det skönt att för ett tag glömma analyserandet, noterandet och bedömandet och bara vara i leken.
Var som ett barn sa Jesus, så kommer du in i himmelriket.
Var i tron och tilliten istället för att själv lägga upp egna strategier som ofta faller på vår egen stolthet eller egoism. En stund i ömsesidig lek kan inte bli fel, lika lite som ett liv i tillit till Gud kan levas fel.
Hur kan jag vara viss om min tro?
...är titeln på ett alphaföredrag som trots att jag hört det tre gånger, varje gång väcker något inom mig. Det handlar om hur andens ankomst förändrar oss och indirekt även våra relationer med andra människor. Första gången brast det fullständigt och jag kände mig så långt ifrån den av anden fyllda människan att jag tvingades fly från rummet. Tårflödet gick inte att hejda och jag kände mig så liten. Tanken på att det undret skulle ske med mig kändes totalt omöjligt, trots att jag längtade så starkt efter det. Nu i efterhand var det den händelsen som var en dörröppnare för anden.
Andra gången kändes det bra att lyssna, budskapet fick smälta in. Idag, den tredje gången fylldes jag av en så stor tacksamhet, det blev några tårar nu också, men den här gången av glädje.
Jag har inte alla av de andens frukter som beskrivs, inte ens hälften av dem om jag ska vara ärlig, men tanken på vad Gud har gjort med mig sedan första föreläsningen, fyller mig med glädje. Jag är självklart inte perfekt men den ro och tillit som finns hos mig nu, fanns inte i den upprörda Maria som lämnade rummet övertygad om att det vackra löftet inte kunde gälla henne.
Hon hade fel och det är jag så innerligt glad för..... tack Gud för det!
Andra gången kändes det bra att lyssna, budskapet fick smälta in. Idag, den tredje gången fylldes jag av en så stor tacksamhet, det blev några tårar nu också, men den här gången av glädje.
Jag har inte alla av de andens frukter som beskrivs, inte ens hälften av dem om jag ska vara ärlig, men tanken på vad Gud har gjort med mig sedan första föreläsningen, fyller mig med glädje. Jag är självklart inte perfekt men den ro och tillit som finns hos mig nu, fanns inte i den upprörda Maria som lämnade rummet övertygad om att det vackra löftet inte kunde gälla henne.
Hon hade fel och det är jag så innerligt glad för..... tack Gud för det!
Lydnad - ett sätt att älska...
Jag hittade i expressens söndagsbilaga en intervju med Syster Maria på Sankta Birgitta kloster. Journalisten frågade henne hur hon såg på lydnad. Hennes svar var att hon likställde Lydnad med att göra sig tillgänglig för Guds vilja och för andra människor. Det är ju verkligen att älska. Det är en så vacker definition av det i dagens samhälle, svåra ord. Lydnad förknippas ofta med mesighet, men vad är det egentligen för mesigt med att lyssna till någon som ser allt från ett så mycket tydligare perspektiv än någon människa kan göra och att handla respektfullt med någon annans behov i fokus?
Drew - en av många.
I dagens Aftonbladet finns en intervju med Drew Barrymore där hon säger:
"Jag hade inte en barndom eller ett familjeliv som gav mig kunskap om hur ett lyckligt hem ska vara. Jag fick heller inget perspektiv på hur ett förhållande ska kännas, vilket har gjort att jag inte har haft så stor framgång i mina förhållande som jag skulle ha önskat."
Hennes uppväxt får väl sägas vara extrem men jag tror att många kan känna igen sig i det hon säger, utan att ha växt upp i en så barnovänlig miljö som Hollywood och utan droger, det räcker med att ha växt upp i ett trasigt hem där kärleksfulla band saknas. Ett trasigt hem kan vara alltifrån föräldrar som inte har tid med sina barn på grund av jobb till ett hem där någon av föräldrarna använder droger eller misshandel förekommer.
Jag menar inte att måla upp en kolsvart bild av hur det ser ut idag, det finns massor av hem där kärleksfulla relationsförebilder finns, men hemmen som inte har de ingridienserna är alltför många. De hemmen skapar människor som i likhet med Drew har svårt med sina vuxna relationer.
I boken "Bröderna Karamazov" av Dostojevskij säger en av huvudpersonerna (minns inte riktigt vem) att det är svårare att älska på nära håll än på avstånd och så är det nog. Ibland har vi människor så nära att vi ser inte varandras behov och kan ibland ha svårt att ge vad som behövs, då våra närmastes behov så lätt kan krocka med våra egna.
Det är därför det är så viktigt att vi värnar om varandra och våra barn och att vi kämpar för att få relationer att läka och om det är lämpligt kvarstå, både våra egna och om vår hjälp efterfrågas, även andras.
Vi behöver varandra och vi behöver Guds vägledning för att på riktigt se människor i vår närhet och efter bästa förmåga hantera behov som ibland krockar med våra egna.
"Jag hade inte en barndom eller ett familjeliv som gav mig kunskap om hur ett lyckligt hem ska vara. Jag fick heller inget perspektiv på hur ett förhållande ska kännas, vilket har gjort att jag inte har haft så stor framgång i mina förhållande som jag skulle ha önskat."
Hennes uppväxt får väl sägas vara extrem men jag tror att många kan känna igen sig i det hon säger, utan att ha växt upp i en så barnovänlig miljö som Hollywood och utan droger, det räcker med att ha växt upp i ett trasigt hem där kärleksfulla band saknas. Ett trasigt hem kan vara alltifrån föräldrar som inte har tid med sina barn på grund av jobb till ett hem där någon av föräldrarna använder droger eller misshandel förekommer.
Jag menar inte att måla upp en kolsvart bild av hur det ser ut idag, det finns massor av hem där kärleksfulla relationsförebilder finns, men hemmen som inte har de ingridienserna är alltför många. De hemmen skapar människor som i likhet med Drew har svårt med sina vuxna relationer.
I boken "Bröderna Karamazov" av Dostojevskij säger en av huvudpersonerna (minns inte riktigt vem) att det är svårare att älska på nära håll än på avstånd och så är det nog. Ibland har vi människor så nära att vi ser inte varandras behov och kan ibland ha svårt att ge vad som behövs, då våra närmastes behov så lätt kan krocka med våra egna.
Det är därför det är så viktigt att vi värnar om varandra och våra barn och att vi kämpar för att få relationer att läka och om det är lämpligt kvarstå, både våra egna och om vår hjälp efterfrågas, även andras.
Vi behöver varandra och vi behöver Guds vägledning för att på riktigt se människor i vår närhet och efter bästa förmåga hantera behov som ibland krockar med våra egna.
Hur återfå förlorad tillit?
Det finns ett gammalt ordstäv som säger "Lär dig livets stora gåta älska, glömma och förlåta". Men ordningen känns inte helt rimlig. Det är orden glömma och förlåta jag ser som felplacerade. De gånger någon vi har en tillitsfull relation till på något sätt skadar oss, genom ord, attityd eller handling, måste vi börja med att förlåta om relationen inte ska brytas helt. Både för relationens skull och för sitt egna välmåendes skull. Att bära på agg mot någon skär som en kniv även i våra egna hjärtan. När vi har lyckats förlåta återstår att glömma, vilket är så mycket svårare än att förlåta.
Om vi någon gång har upplevt att en vän medvetet velat skadat oss, hur gör vi för att återfå den tillit som fanns innan händelsen? Är det ens eftersträvansvärt att försöka?
Jag tror att om kärleken (i vilken form det nu är) finns kan det kännas angeläget, men går det?
I en film som kom 2004 "Endless sunshine of the spottless mind" raderar huvudpersonen en exflickvän ur sitt minne med teknikens hjälp då hon redan har gjort det samma. De möts och blir återigen attraherade av varandra fast de ser varandra som nya bekantskaper. Så långt stödjer filmen min tanke ovan, glöm bort det obehagliga och börja på helt ny kula.
Nu finns ju tyvärr inte den tekniken så det går inte att genomföra och dessutom börjar huvudpersonen efter ett tag att kämpa för sina minnen av exflickvännen. Så tanken att bara radera ut minnen, hur obehagliga de än är, kanske inte är så bra.
Så trixet för att vänskapen ska överleva ett medvetet svek verkar vara något helt annat, kanske inte alls glömma utan istället acceptera hur situationen ser ut. "Lär dig livets stora gåta älska, förlåta och acceptera". Rimmet blir definitivt inte lika bra men så mycket mer rimligt.
Singelskapet - en viktig funktion i samhället?
Kan det vara så att vissa människor SKA vara singlar, att det ingår i Guds plan med just dessa människors liv? Som en av många ständiga singlar känns den frågan relevant i mitt liv. En del människor lever konstant i förhållanden medan andra väldigt sällan får det att fungera eller ens aldrig får till något som kommer i närheten av ett förhållande.
Jag har en teori om att det kanske är en tanke med det, sedan kan jag inte säga om den kommer ur en vilja att hitta en bra anledning till ett ständigt singelskap, eller om det finns någon vettig grund för den. Det får den som läser själv avgöra.
Tanken är den att samhället behöver fria rörliga individer som utan att ta hänsyn till en partner kan lägga sin energi på att hjälpa till där det behövs. Individer som har möjlighet att exempelvis besöka en behövande vän mitt i natten, lägga hela sin energi på att jobba med ungdomar, ha fullt fokus på eventuella barn osv. De "eldsjälar" vi ibland hör talas om är oftast singlar. (Nu vet jag att majoriteten av singlarna inte är "eldsjälar", utan missar att använda möjligheten att fylla den här viktiga funktionen, men det ändrar inte det faktum att möjligheten finns. I slutändan är det individen själv som avgör vad den väljer att göra med sin tid.)
Singelindivider kompletterar par- och familje individerna, som har en helt annan funktion att fylla. Deras funktion är snarare att försöka skapa en stabilitet, i familjen och kanske indirekt även i världen . Bra parförhållanden och familjemiljöer skapar stabila individer. Stabila individer är bra för världen.
Eller är det bara så att det utbredda singelskapet är ett resultat av ökad rädsla för att släppa någon nära?
Jag har en teori om att det kanske är en tanke med det, sedan kan jag inte säga om den kommer ur en vilja att hitta en bra anledning till ett ständigt singelskap, eller om det finns någon vettig grund för den. Det får den som läser själv avgöra.
Tanken är den att samhället behöver fria rörliga individer som utan att ta hänsyn till en partner kan lägga sin energi på att hjälpa till där det behövs. Individer som har möjlighet att exempelvis besöka en behövande vän mitt i natten, lägga hela sin energi på att jobba med ungdomar, ha fullt fokus på eventuella barn osv. De "eldsjälar" vi ibland hör talas om är oftast singlar. (Nu vet jag att majoriteten av singlarna inte är "eldsjälar", utan missar att använda möjligheten att fylla den här viktiga funktionen, men det ändrar inte det faktum att möjligheten finns. I slutändan är det individen själv som avgör vad den väljer att göra med sin tid.)
Singelindivider kompletterar par- och familje individerna, som har en helt annan funktion att fylla. Deras funktion är snarare att försöka skapa en stabilitet, i familjen och kanske indirekt även i världen . Bra parförhållanden och familjemiljöer skapar stabila individer. Stabila individer är bra för världen.
Eller är det bara så att det utbredda singelskapet är ett resultat av ökad rädsla för att släppa någon nära?
Egot skymmer Gud
Om man går med näsan i vädret kan man lätt snubbla på en sten. Det var nog det jag gjorde då den sista tidens idetorka inträdde. Tanken med bloggen var att sätta Gud i centrum men efter några veckor växte mitt ego lite väl mycket. Det är en sak att vara nöjd och en annan att vara självbelåten. Nu börjar ideerna komma tillbaka och Gud känns nära igen, texterna kommer antaglingen att återgå till att bli mer pretantiösa än den just här, då en del av mig gärna vill ge ett pretantiöst intryck, men det gör ju ingenting så länge jag är klar över att det är Gud som har huvudrollen. Det var inte Gud som gått iväg utan mitt ego som stod i vägen för honom. Högfärdiga ageranden från människan framstår lätt som ett barns försök att härma de vuxna.
Tänk att det ska vara så svårt hålla egot på mattan och placera ljuset hos Gud, där det här hemma. Vilken tur att Gud både har tålamod och humor:)
Tänk att det ska vara så svårt hålla egot på mattan och placera ljuset hos Gud, där det här hemma. Vilken tur att Gud både har tålamod och humor:)
Att mötas på mitten.
Matteusevangeliet 5:46-48: "Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig."
Det är lättare att förstå någon som har samma referensramar som man själv har än att möta någon med en helt annan attityd och syn på livet . Det är inte säkert att man tycker bättre om den förstnämnde men förstår den bättre gör man. Personligen har jag lärt mig att uppskatta möten med människor som har attityder och synsätt väsenskilda från mina mer och mer, de kan om man försöker ha en ödmjuk attityd, vara väldigt fruktsamma. De människorna nuddar vid våra mentala sår och kan hjälpa oss att läka dem. Jag tror att vi alla någon gång varit den där människan som stört någons ro bara genom vår närvaro och vi har alla träffat någon som stört vår.
Ordet "fullkomlig" är ett stort ord och ingen av oss kommer att bli det i det här livet, men vi växer de gånger vi lyckas möta andra än de med samma synsätt och sätt att vara som vårt eget, med öppet hjärta. Vi är ju alla Guds skapelser, hur vi än är och ser på tillvaron:)
Det är lättare att förstå någon som har samma referensramar som man själv har än att möta någon med en helt annan attityd och syn på livet . Det är inte säkert att man tycker bättre om den förstnämnde men förstår den bättre gör man. Personligen har jag lärt mig att uppskatta möten med människor som har attityder och synsätt väsenskilda från mina mer och mer, de kan om man försöker ha en ödmjuk attityd, vara väldigt fruktsamma. De människorna nuddar vid våra mentala sår och kan hjälpa oss att läka dem. Jag tror att vi alla någon gång varit den där människan som stört någons ro bara genom vår närvaro och vi har alla träffat någon som stört vår.
Ordet "fullkomlig" är ett stort ord och ingen av oss kommer att bli det i det här livet, men vi växer de gånger vi lyckas möta andra än de med samma synsätt och sätt att vara som vårt eget, med öppet hjärta. Vi är ju alla Guds skapelser, hur vi än är och ser på tillvaron:)
Gud, kom lite närmare
Gud känns lite långt borta för tillfället, det handlar inte om en förtvivlad känsla utan är snarare som en torr ökenvandring. Därav några dagars tystnad på bloggen. De ord som tidigare flöt in syns inte till, försöken att skriva något läsvärt slutar med att påbörjat inlägg raderas. För vad finns att berätta om en ökenvandring? Ett försök att beskriva miljön kanske kan vara en början? Nja, ett ord räcker, "sand", sedan är det slut.
Idetorkan är total, därav denna något knapphändiga text. Varför lägga ut den då kan man tänka. Jag skrev i välkommentexten att det skulle handla om att vara människa och det här är en del av att vara människa. Ibland får vi kämpa för att känna guds närvaro och ibland finns inte orden.
Gud, jag ber dig, kom lite närmare. Amen
teamwork leder till trovärdighet
Teamwork är ett ord som vi hör i många sammanhang. Som exempel kan tas samarbete mellan olika kristna församlingar på en ort, resultatet brukar ofta bli att de boende på orten ser kyrkan i allmänhet som mer trovärdig. Idag slog mig tanken att det även gäller Bibeln (kanske en självklar tanke, men idag slog den mig speciellt). Bibeln är ett strålande exempel på just teamwork, och ett extraordinärt sådant dessutom!
Tänk er ett projekt som ska pågå under, säg 2000 år, de personer som ska vara med och verkställa projketet kommer i de flesta fall inte träffa några av de andra deltagarna, och ändå ska projeketet genomföras! Projektplanen är inte helt presenterad från början (men projektledaren har självklart tänkt ut den helt och hållet innan projektstarten!) utan ges istället bit för bit till den person som just då skall göra sin insats. Dömt att misslyckas kan man tänka, men med Gud som projektledare lyckades ett ganska stort gäng genomföra det här projektet.
Vi människor vill gärna sätta våra egna spår i historien och ett mer självklart sätt att sätt spår är att skapa något nytt, men de här individerna valde istället att med guds ledning, fortsätta något som redan var påbörjat. Att resultatet av deras arbete sedan ledde till en bok som leder till tro bara genom att läsas och att den idag är världens mest köpta bok, förstärker bara intrycket att det här är något utöver det vanliga.
Det känns självklart att Gud har haft ett finger (eller 2:)) med i spelet då Bibeln skrevs!
Tänk er ett projekt som ska pågå under, säg 2000 år, de personer som ska vara med och verkställa projketet kommer i de flesta fall inte träffa några av de andra deltagarna, och ändå ska projeketet genomföras! Projektplanen är inte helt presenterad från början (men projektledaren har självklart tänkt ut den helt och hållet innan projektstarten!) utan ges istället bit för bit till den person som just då skall göra sin insats. Dömt att misslyckas kan man tänka, men med Gud som projektledare lyckades ett ganska stort gäng genomföra det här projektet.
Vi människor vill gärna sätta våra egna spår i historien och ett mer självklart sätt att sätt spår är att skapa något nytt, men de här individerna valde istället att med guds ledning, fortsätta något som redan var påbörjat. Att resultatet av deras arbete sedan ledde till en bok som leder till tro bara genom att läsas och att den idag är världens mest köpta bok, förstärker bara intrycket att det här är något utöver det vanliga.
Det känns självklart att Gud har haft ett finger (eller 2:)) med i spelet då Bibeln skrevs!
Kunskapstörst
Johannesevangeliet 4:13-14: "Jesus sade: Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig."
Min destruktiva törst är stillad men den törst som inte kan stillas är kunskapstörsten, när det gäller mig. Jag kommer till hösten att studera Nya och Gamla testamentet på THS. Uppgiften blir att analysera bibeln från pärm till pärm och jag kommer att älska varenda minut av det!
Under ett år har min kundskapstörst varit borta, och jag har kunnat rota mig i min tro, men nu är den här igen, och den här gången i form av teologiska studier, listigt. Jag vet inte om det är bra för mig egentligen, men kan inte låta bli. Det känns lite som att börja festdricka igen efter att ha varit helt vit under en längre tid.
Jag hoppas att min tro är stark nog att klara av ett så intensivt analyserande av Bibeln.
Min destruktiva törst är stillad men den törst som inte kan stillas är kunskapstörsten, när det gäller mig. Jag kommer till hösten att studera Nya och Gamla testamentet på THS. Uppgiften blir att analysera bibeln från pärm till pärm och jag kommer att älska varenda minut av det!
Under ett år har min kundskapstörst varit borta, och jag har kunnat rota mig i min tro, men nu är den här igen, och den här gången i form av teologiska studier, listigt. Jag vet inte om det är bra för mig egentligen, men kan inte låta bli. Det känns lite som att börja festdricka igen efter att ha varit helt vit under en längre tid.
Jag hoppas att min tro är stark nog att klara av ett så intensivt analyserande av Bibeln.
Vänskapsgåvan
En vän gav mig 2 augusti en ovärderlig gåva som jag alltid kommer att bära med mig. Hon bjöd in mig till det mest intima och svåra en kvinna kan vara med om, sin förlossning. Ett bättre bevis på sann vänskap än så kan man inte få och minnet gör mig varm i hjärtat.
Upplevelsen var vacker och stark, när det såg ut som att inga krafter fanns kvar, lyckades hon hitta ännu mer kraft. Det var överväldigande att se och det jag sedan länge tänkt att "vi får den kraft vi behöver" visades tydligt under förlossningen. Den respekt jag sedan tidigare haft för henne blev ännu större.
Efter många timmars hjältinneinsats från min vän föddes han, Amir, min gudson. Känslan när hans huvud syntes var otrolig, där var människan som var på väg ut, som genom ett mirakel. Han var bedårande och alldeles perfekt! Redan efter någon minut såg han sig nyfiket omkring, det var så fantastiskt. Ett barns första stund i livet...
Mitt försök att beskriva allt som hände känns knapphändig och platt, men vissa saker måste man ändå försöka beskriva, hur svårt det än är.
Tack D för din vänskap, tack Gud för att du vakade över förlossningen och sist men inte minst, Välkommen till Världen Amir!
Upplevelsen var vacker och stark, när det såg ut som att inga krafter fanns kvar, lyckades hon hitta ännu mer kraft. Det var överväldigande att se och det jag sedan länge tänkt att "vi får den kraft vi behöver" visades tydligt under förlossningen. Den respekt jag sedan tidigare haft för henne blev ännu större.
Efter många timmars hjältinneinsats från min vän föddes han, Amir, min gudson. Känslan när hans huvud syntes var otrolig, där var människan som var på väg ut, som genom ett mirakel. Han var bedårande och alldeles perfekt! Redan efter någon minut såg han sig nyfiket omkring, det var så fantastiskt. Ett barns första stund i livet...
Mitt försök att beskriva allt som hände känns knapphändig och platt, men vissa saker måste man ändå försöka beskriva, hur svårt det än är.
Tack D för din vänskap, tack Gud för att du vakade över förlossningen och sist men inte minst, Välkommen till Världen Amir!
Oförklarlig ondska och möjlig förlåtelse?
Det finns böcker man återkommer till gång på gång, de ger känslan att det finns mer att upptäcka, saker som inte förståtts och behöver förstås. En sådan bok är för mig P.O Enquists bok "Nedstörtad ängel". I boken mördar en ung man utan någon förklarlig anledning en liten flicka. När de frågar honom varför svarar han bara "Hon litade på mig." Jag har aldrig förstått det helt och hållet. I boken jag för tillfället läser, "Bröderna Karamazov" av Dostojevskij, återkommer temat i Ivan Karamazovs resonemang. "Det är just dessa små varelsers absoluta försvarslöshet som tycks verka så oemotståndligt på plågoandarna, den änglalika tillitsfullheten hos det lilla barnet som inte har någon annanstans att ta vägen, det är just detta som tänder förtryckaren.."(sid 268). Dostojevskij ger ett möjligt svar på den fråga som väcktes vid läsning av Enquists bok.
I den förra boken är förlåtelse ett centralt tema, förlåtelsen övergår till och med i någon slags kärlek, medan Ivan hävdar att vi inte har rätt att förlåta. En mor får och kan inte förlåta sitt barns mördare ens om barnet själv hann förlåta.
Min tanke med den här texten är inte att ge några svar utan snarare ställa frågorna: Har vi alla en latent ondska i oss eller finns det individer med en "ondgen"? kan vi förlåta vad som helst? Bör vi döma eller bör vi stanna vid att bedöma? Hur gör vi för att förlåta något riktigt fruktansvärt?
I den förra boken är förlåtelse ett centralt tema, förlåtelsen övergår till och med i någon slags kärlek, medan Ivan hävdar att vi inte har rätt att förlåta. En mor får och kan inte förlåta sitt barns mördare ens om barnet själv hann förlåta.
Min tanke med den här texten är inte att ge några svar utan snarare ställa frågorna: Har vi alla en latent ondska i oss eller finns det individer med en "ondgen"? kan vi förlåta vad som helst? Bör vi döma eller bör vi stanna vid att bedöma? Hur gör vi för att förlåta något riktigt fruktansvärt?
Att bli sedd....eller inte.
P.O Enquist skrev i romanen Nedstörtad ängel att det vi mest fruktar är både att bli sedda på riktigt och att inte bli sedda.Om någon verkligen ser oss riskerar vi att i dennes ögon väga för lätt på vågen, denne seende någon kan upptäcka att vi går i för stora skor. Motsatsen, att inte bli sedd, gör oss till ingenting. Vi har ingen att spegla oss i och få bekräftelse från. Det blir som ljudet av fallande träd i skogen när ingen är i närheten, finns ljudet då? Finns vi om ingen ser oss?
De flesta av oss går genom hela skalan, ibland under en och samma dag.
Kan det vara därför tanken på en Gud som ser oss precis som vi är kan vara så skrämmande för många människor?
