magna

Jag hittade i expressens söndagsbilaga en intervju med Syster Maria på Sankta Birgitta kloster. Journalisten frågade henne hur hon såg på lydnad. Hennes svar var att hon likställde Lydnad med att göra sig tillgänglig för Guds vilja och för andra människor. Det är ju verkligen att älska. Det är en så vacker definition av det i dagens samhälle, svåra ord. Lydnad förknippas ofta med mesighet, men vad är det egentligen för mesigt med att lyssna till någon som ser allt från ett så mycket tydligare perspektiv än någon människa kan göra och att handla respektfullt med någon annans behov i fokus?

I dagens Aftonbladet finns en intervju med Drew Barrymore där hon säger:
"Jag hade inte en barndom eller ett familjeliv som gav mig kunskap om hur ett lyckligt hem ska vara. Jag fick heller inget perspektiv på hur ett förhållande ska kännas, vilket har gjort att jag inte har haft så stor framgång i mina förhållande som jag skulle ha önskat."

Hennes uppväxt får  väl sägas vara extrem men jag tror att många kan känna igen sig i det hon säger, utan att ha växt upp i en så barnovänlig miljö som Hollywood och utan droger, det räcker med att ha växt upp i ett trasigt hem där kärleksfulla band saknas. Ett trasigt hem kan vara alltifrån föräldrar som inte har tid med sina barn på grund av jobb till ett hem där någon av föräldrarna använder droger eller misshandel förekommer.
Jag menar inte att måla upp en kolsvart bild av hur det ser ut idag, det finns massor av hem där kärleksfulla relationsförebilder finns, men hemmen som inte har de ingridienserna är alltför många. De hemmen skapar människor som i likhet med Drew har svårt med sina vuxna relationer.

I boken "Bröderna Karamazov" av Dostojevskij säger en av huvudpersonerna (minns inte riktigt vem) att det är svårare att älska på nära håll än på avstånd och så är det nog. Ibland har vi människor så nära att vi ser inte varandras behov och kan ibland ha svårt att ge vad som behövs, då våra närmastes behov så lätt kan krocka med våra egna.


Det är därför det är så viktigt att vi värnar om varandra och våra barn och att vi kämpar för att få relationer att läka och om det är lämpligt kvarstå, både våra egna och om vår hjälp efterfrågas, även andras.
Vi behöver varandra och vi behöver Guds vägledning för att på riktigt se människor i vår närhet och efter bästa förmåga hantera behov som ibland krockar med våra egna.

Kan det vara så att  vissa människor SKA vara singlar, att det ingår i Guds plan med just dessa människors liv? Som en av många ständiga singlar känns den frågan relevant i mitt liv. En del människor lever konstant i förhållanden medan andra väldigt sällan får det att fungera eller ens aldrig får till något som kommer i närheten av ett förhållande.
Jag har en teori om att det kanske är en tanke med det, sedan kan jag inte säga om den kommer ur en vilja att hitta en bra anledning till ett ständigt singelskap, eller om det finns någon vettig grund för den. Det får den som läser själv avgöra.
Tanken är den att samhället behöver fria rörliga individer som utan att ta hänsyn till en partner kan lägga sin energi på att hjälpa till där det behövs. Individer som har möjlighet att exempelvis besöka en behövande vän mitt i natten, lägga hela sin energi på att jobba med ungdomar, ha fullt fokus på eventuella barn osv. De "eldsjälar" vi ibland hör talas om är oftast singlar. (Nu vet jag att majoriteten av singlarna inte är "eldsjälar", utan missar att använda  möjligheten att fylla den här viktiga funktionen, men det ändrar inte det faktum att möjligheten finns. I slutändan är det individen själv som avgör vad den väljer att göra med sin tid.)
 Singelindivider  kompletterar par- och familje individerna, som har en helt annan funktion att fylla. Deras funktion är snarare att försöka skapa en stabilitet, i familjen och kanske indirekt även i världen . Bra parförhållanden och familjemiljöer skapar stabila individer. Stabila individer är bra för världen.

Eller är det bara så att det utbredda singelskapet är ett resultat av ökad rädsla för att släppa någon nära?

Om man går med näsan i vädret kan man lätt snubbla på en sten. Det var nog det jag gjorde då den sista tidens idetorka inträdde. Tanken med bloggen var att sätta Gud i centrum men efter några veckor växte mitt ego lite väl mycket. Det är en sak att vara nöjd och en annan att vara självbelåten. Nu börjar ideerna komma tillbaka och Gud känns nära igen, texterna kommer antaglingen att återgå till att bli mer pretantiösa än  den just här, då en del av mig gärna vill ge ett pretantiöst intryck, men det gör ju ingenting så länge jag  är klar över att det är Gud som har huvudrollen. Det var inte Gud som gått iväg utan mitt ego som stod i vägen för honom.  Högfärdiga ageranden från människan framstår  lätt som ett barns försök att härma de vuxna.

Tänk att det ska vara så svårt hålla egot på mattan och placera ljuset hos Gud, där det här hemma. Vilken tur att Gud både har tålamod och humor:)

Matteusevangeliet 5:46-48: "Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig."
Det är lättare att förstå någon som har samma referensramar som man själv har än att möta någon med en helt annan attityd och syn på livet . Det är inte säkert att man tycker bättre om den förstnämnde men förstår den bättre gör man.  Personligen har jag lärt mig att uppskatta möten med människor som har attityder och synsätt väsenskilda från mina mer och mer, de kan om man försöker ha en ödmjuk attityd, vara väldigt fruktsamma. De människorna nuddar vid våra mentala sår och kan hjälpa oss att läka dem. Jag tror att vi alla någon gång varit den där människan som stört någons ro bara genom vår närvaro och vi har alla träffat någon som stört vår.
Ordet "fullkomlig" är ett stort ord och ingen av oss kommer att bli det i det här livet, men vi växer de gånger vi lyckas möta andra än de med samma synsätt och sätt att vara som vårt eget, med öppet hjärta. Vi är ju  alla Guds skapelser, hur vi än är och ser på tillvaron:)

Gud känns lite långt borta för tillfället, det handlar inte om en förtvivlad känsla utan är snarare som en torr ökenvandring. Därav några dagars tystnad på bloggen. De ord som tidigare flöt in syns inte till, försöken att skriva något läsvärt slutar med att påbörjat inlägg raderas. För  vad finns att berätta om en ökenvandring? Ett försök att beskriva miljön kanske kan vara en början? Nja, ett ord räcker, "sand", sedan är det slut.
Idetorkan är total, därav denna något knapphändiga text. Varför lägga ut den då kan man tänka. Jag skrev i välkommentexten att det skulle handla om att vara människa och det här är en del av att vara människa. Ibland får vi kämpa för att känna guds närvaro och ibland finns inte orden.
Gud, jag ber dig, kom lite närmare. Amen

Teamwork är ett ord som vi hör i många sammanhang. Som exempel kan tas samarbete mellan olika kristna församlingar på en ort, resultatet brukar ofta bli att de boende på orten ser kyrkan i allmänhet som mer trovärdig. Idag slog mig tanken att det även gäller Bibeln (kanske en självklar tanke, men idag slog den mig speciellt). Bibeln är ett strålande exempel på just teamwork, och ett extraordinärt sådant dessutom!
Tänk er ett projekt som ska pågå under, säg 2000 år, de personer som ska vara med och verkställa projketet kommer i de flesta fall inte träffa några av de andra deltagarna, och ändå ska projeketet genomföras! Projektplanen är inte helt  presenterad från början (men projektledaren har självklart tänkt ut den helt och hållet innan projektstarten!) utan ges istället bit för bit till den person som just då skall göra sin insats. Dömt att misslyckas kan man tänka, men med Gud som projektledare lyckades ett ganska stort gäng genomföra det här projektet.

Vi människor vill gärna sätta våra egna spår i historien och ett mer självklart sätt att sätt spår är att skapa något nytt, men de här individerna valde istället att med guds ledning, fortsätta något som redan var påbörjat. Att resultatet av deras arbete sedan ledde till en bok som leder till tro bara genom att läsas och att den idag  är världens mest köpta bok, förstärker bara intrycket att det här är något utöver det vanliga.

Det känns självklart att Gud har haft ett finger (eller 2:)) med i spelet då Bibeln skrevs!

Efesierbrevet 6:4 "och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och vägled dem efter herrens vilja."
I en bok skriven för så länge sedan är det möjligt att hitta uppfostringsråd som skulle kunna stå i en någorlunda modern bok i ämnet barnuppfostran. Som föräldrar ska vi inte reta upp dem utan istället vägleda. Vägleda kan man enligt mitt sätt att se det inte göra med våld eller tvång, det kan man bara göra med kärlek och respekt. Det gör man genom att ta dem i handen och följa med som medvandrare på vägen. Vi ska vägleda våra barn med samma kärleksfullhet och respekt som gud i sin tur vägleder oss i vår roll som föräldrar.

Johannesevangeliet 4:13-14: "Jesus sade: Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig."
Min destruktiva törst är stillad men den törst som inte kan stillas är kunskapstörsten, när det gäller mig. Jag kommer till hösten att studera Nya och Gamla testamentet på THS. Uppgiften blir att analysera bibeln från pärm till pärm och jag kommer att älska varenda minut av det!
Under ett år har min kundskapstörst varit borta, och jag har kunnat rota mig i min tro, men nu är den här igen, och den här gången i form av teologiska studier, listigt. Jag vet inte om det är bra för mig egentligen, men kan inte låta bli. Det känns lite som att börja festdricka igen efter att ha varit helt vit under en längre tid.
Jag hoppas att min tro är stark nog att klara av ett så intensivt analyserande av Bibeln.

Job 8:21 "Än en gång skall han låta dig skratta, låta dig jubla av glädje"

Vi upplever alla stunder i livet då det känns mörkt och förvirrat. Det kan ibland vara svårt att se någon väg ut ur det svarta, men Gud har lovat oss att det blir en ljusning, vilket det fantastiskt nog alltid blir någon gång. Det kan ta alltifrån några timmar till några år, men vi kan vara förvissade om att hjälpen kommer. Faktiskt finns hjälpen redan där i det mörka, Han finns där med oss och torkar våra salta tårar, och hjälper oss att härda ut.
Vi vet att Gud har verkat exempelvis när en medkännande vän dyker upp just när vi behöver det, någon som kan bjuda på en kram och ett tröstande samtal . Det blir som att möta en utsänd människoängel.

Det finurliga är att vi både får hjälp av dessa människoänglar och  vid andra tillfällen vara människoänglar själva, ett givande och tagande som ger en bra balans.

En vän gav mig  2 augusti en ovärderlig gåva som jag alltid kommer att bära med mig. Hon bjöd in mig till det mest intima och svåra en kvinna kan vara med om, sin förlossning. Ett bättre bevis på sann vänskap än så kan man inte få och minnet gör mig varm i hjärtat.
Upplevelsen var vacker och stark, när det såg ut som att inga krafter fanns kvar, lyckades hon hitta ännu mer kraft. Det var överväldigande att se och det jag sedan länge tänkt  att "vi får den kraft vi behöver" visades tydligt under förlossningen. Den respekt jag sedan tidigare haft för henne blev ännu större.

Efter många timmars hjältinneinsats från min vän föddes han, Amir, min gudson. Känslan när hans huvud syntes var otrolig, där var människan som var på väg ut, som genom ett mirakel. Han var bedårande och alldeles perfekt! Redan efter någon minut såg han sig nyfiket omkring, det var så fantastiskt. Ett barns första stund i livet...
 Mitt försök att beskriva allt som hände känns knapphändig och platt, men vissa saker måste man ändå försöka beskriva, hur svårt det än är.

Tack D för din vänskap, tack Gud för att du vakade över förlossningen och sist men inte minst, Välkommen till Världen Amir!

Det finns böcker man återkommer till gång på gång, de ger känslan att det finns mer att upptäcka, saker som inte förståtts och behöver förstås. En sådan bok är för mig P.O Enquists bok "Nedstörtad ängel". I boken mördar en ung man utan någon förklarlig anledning en liten flicka. När de frågar honom varför svarar han bara "Hon litade på mig." Jag har aldrig förstått det helt och hållet. I boken jag för tillfället läser, "Bröderna Karamazov" av Dostojevskij, återkommer temat i Ivan Karamazovs resonemang. "Det är just dessa små varelsers absoluta försvarslöshet som tycks verka så oemotståndligt  på plågoandarna, den änglalika tillitsfullheten hos det lilla barnet som inte har någon annanstans att ta vägen, det är just detta som tänder förtryckaren.."(sid 268). Dostojevskij ger ett möjligt svar på den fråga som väcktes vid läsning av Enquists bok.

I den förra boken är förlåtelse ett centralt tema, förlåtelsen övergår till och med i någon slags kärlek, medan Ivan hävdar att vi inte har rätt att förlåta. En mor får  och kan inte förlåta sitt barns mördare ens om barnet själv hann förlåta.
 
Min tanke med den här texten är inte att ge några svar utan snarare ställa frågorna: Har vi alla en latent ondska i oss eller finns det individer med en "ondgen"? kan vi förlåta vad som helst? Bör vi döma eller bör vi stanna vid att bedöma? Hur gör vi för att förlåta något riktigt fruktansvärt?