magna

Det finns böcker man återkommer till gång på gång, de ger känslan att det finns mer att upptäcka, saker som inte förståtts och behöver förstås. En sådan bok är för mig P.O Enquists bok "Nedstörtad ängel". I boken mördar en ung man utan någon förklarlig anledning en liten flicka. När de frågar honom varför svarar han bara "Hon litade på mig." Jag har aldrig förstått det helt och hållet. I boken jag för tillfället läser, "Bröderna Karamazov" av Dostojevskij, återkommer temat i Ivan Karamazovs resonemang. "Det är just dessa små varelsers absoluta försvarslöshet som tycks verka så oemotståndligt  på plågoandarna, den änglalika tillitsfullheten hos det lilla barnet som inte har någon annanstans att ta vägen, det är just detta som tänder förtryckaren.."(sid 268). Dostojevskij ger ett möjligt svar på den fråga som väcktes vid läsning av Enquists bok.

I den förra boken är förlåtelse ett centralt tema, förlåtelsen övergår till och med i någon slags kärlek, medan Ivan hävdar att vi inte har rätt att förlåta. En mor får  och kan inte förlåta sitt barns mördare ens om barnet själv hann förlåta.
 
Min tanke med den här texten är inte att ge några svar utan snarare ställa frågorna: Har vi alla en latent ondska i oss eller finns det individer med en "ondgen"? kan vi förlåta vad som helst? Bör vi döma eller bör vi stanna vid att bedöma? Hur gör vi för att förlåta något riktigt fruktansvärt?