magna

En vän gav mig  2 augusti en ovärderlig gåva som jag alltid kommer att bära med mig. Hon bjöd in mig till det mest intima och svåra en kvinna kan vara med om, sin förlossning. Ett bättre bevis på sann vänskap än så kan man inte få och minnet gör mig varm i hjärtat.
Upplevelsen var vacker och stark, när det såg ut som att inga krafter fanns kvar, lyckades hon hitta ännu mer kraft. Det var överväldigande att se och det jag sedan länge tänkt  att "vi får den kraft vi behöver" visades tydligt under förlossningen. Den respekt jag sedan tidigare haft för henne blev ännu större.

Efter många timmars hjältinneinsats från min vän föddes han, Amir, min gudson. Känslan när hans huvud syntes var otrolig, där var människan som var på väg ut, som genom ett mirakel. Han var bedårande och alldeles perfekt! Redan efter någon minut såg han sig nyfiket omkring, det var så fantastiskt. Ett barns första stund i livet...
 Mitt försök att beskriva allt som hände känns knapphändig och platt, men vissa saker måste man ändå försöka beskriva, hur svårt det än är.

Tack D för din vänskap, tack Gud för att du vakade över förlossningen och sist men inte minst, Välkommen till Världen Amir!