magna

P.O Enquist skrev i romanen Nedstörtad ängel att det vi mest fruktar är både att bli sedda på riktigt och att inte bli sedda.Om någon verkligen ser oss riskerar vi att i dennes ögon väga för lätt på vågen, denne seende någon kan upptäcka att vi går i för stora skor. Motsatsen, att inte bli sedd, gör oss till ingenting. Vi har ingen att spegla oss i och få bekräftelse från. Det blir som ljudet av fallande träd i skogen när ingen är i närheten, finns ljudet då? Finns vi om ingen ser oss? De flesta av oss går genom hela skalan, ibland under en och samma dag. Kan det vara därför tanken på en Gud som ser oss precis som vi är kan vara så skrämmande för många människor?